Gränshult

   Far, farfar och farfarsfars hem var Gränshult i Förlanda församling i Halland. Där finns mina anor på fars sida – se släktforskning och dokumentet  ”Gränshult Förlanda”.  ’

   Som berättas under rubriken far och mor så avsade sig far att bli bonde och därmed gården, men han och vi hade nära kontakter med släkten där även när brodern Helmer tagit över gården. Min farmor Emma bodde ”på undantag” där ett antal år tills hon flyttade till dottern Astrid kallad ”Syster” i Vallda och blev granne med sonen Hugo min farbror, som vi ofta besökte och än oftare hans dotter Gullan. Kanske berättar jag mer om Vallda, som är värt ett kapitel för sig. I de trakterna har jag många kusiner, barn till Astrid. Kontakten med dem är julkort. Men på min 80-årsdag samlades vi alla tio inklusive min bror Sixten på Morkullen på Orust. Det var glädje för mig.

   Under uppväxten kom vi ofta att besöka Gränshult . En del minnen har jag från de besöken.

   Ett var att resorna med bil dit under krigstiden ofta avbröts av punkteringar och däckbyten. När vi väl var framme var det trevligt att träffa Sture. Han var fosterbarn men var som en son i huset.

   Fars hobby var jakt och i alla år hade han sina jaktmarker på ägorna i Gränshult. På den tiden var jakt på Morkullor tillåtet under våren. Några gånger var jag med och hörde dess karaktäristiska läte under sträcket. Det har vi fortsatt att lyssna på på sommarstället på Orust, som också kallas Morkullen (även med tanke på på mor Solveig). När jag blev mogen för det 1948 fick jag en hagelbössa, som tillhört konstnären Mosse Stoopendahl (1901 – 1948).  Tyvärr blev far besviken. Jag blev aldrig jägare och bössan stals vid ett inbrott i villan i Gråbo.

   Ett starkt minne var ett par månader 1940, när tyskarna ockuperade Danmark och Norge och vi barn fick evakueras från Göteborg till Gränshult.  Om kyrkskolan i Förlanda och hur det kändes att gå där för en stadsunge med far gamle lärare och de undervisningsmetoderna beskriver jag i dokumentet ”Gränshult Förlanda”.

  Min kusin Christina, som då kallades Elin, var också trevligt att träffa. Hon var en nörd på hästar, vilket jag aldrig varit. Hon hjälpte mig och Solveig med barnpassning vintern 1963, då Gustav var baby och Solveig hade för mycket om sig med fyra barn hushåll och en man som mest ägnade sig åt arbetet (Provinsialläkare dygnet om).

   Sedan gården övergått i nytt ägande (en dotter till Christina) är Gränshult inte längre en del av livet – tyvärr. Vi besöker ibland ”grannen”, Äskhulsbyn, se detta dokument, ”Äskhult.pdf”.

Granne med Gränshults trakter (SV om) i Förlanda ligger Äskhult

En forntida färdled gick genom Äskhults by

Svinagatan heter fägatan (inhägnad stig som går mellan ladugården och betesmarken) som går i nordlig riktning mot Svinsjön. Mösagatan – stigen i ostlig riktning, som leder till mossmarkerna - kallas även Kyrkstigen då den ledde fram till Förlanda kyrka. Det var också den här vägen barnen tog till skolorna, dels till småskolan i Gränshult, dels till Kyrkskolan, skolan för de lite äldre barnen. Delar av nuvarande väg är densamma som en forntida färdled och tillika en hålväg (äldre väg, kraftigt nedskuren i marken efter lång tids användning och erosion). Vägen mot söder (mot dagens parkering) kallas Byavägen eller Brunnsvägen, då den gick förbi byns gemensamma brunn. Vägen i väster gick till Lilla Äskhult och skvaltkvarnen. Den vägen var också en hålväg.

Byn räddades till eftervärlden

Tack vare Nils Brogren från Släp har byn räddats till eftervärlden. Hans personliga anknytning till byn samt brinnande intresse för historia drev honom att från tidigt 1930-tal kämpa för dess överlev-nad. Kampen gav så småningom resultat! Göteborgs stiftsnämnd förvärvade gårdarna Göttas och Jönsas år 1945 och år 1958 köptes Bengts gård in. År 1962 köptes även Derras gård in och ett år senare bildadesstiftelsen Äskhults gamla by. Stiftelsen fick genom ett arrendeavtal med Göteborgs stiftsnämnd nyttjanderätten till byns fastigheter.

Nils Brogren 1913-2012

Med en envis och enträgen drivkraft räddade han Äskhult för eftervärlden. Tack Nils!

Nils var som en son i byn, fast han var född och uppvuxen i Släp. Det var egentligen Anna-Lina som väckte Nils intresse för Äskhult.

Anna-Lina jobbade från början av 1900-talet hos Nils Brogrens föräldrar och därefter hos hans farmor i Släp. Nils hade åtta syskon och fick som näst yngst den omtänksamma Anna-Linas omvårdnad.

Anna-Lina berättade ofta om sin gamla by och uppmuntrade Nils att samla på gamla prylar, ett intresse som hon insåg att han hade redan i tidig ålder.

När Nils farmor dog 1929 flyttade Anna-Lina hem till Äskhult igen. Hon flyttade in till sin systerdotter och svåger i Bengts.

Sommaren 1930 tog Nils, då 17 år gammal, sin cykel upp till Äskhult för att hälsa på Anna-Lina. Hon visade honom byn där han fick träffa alla grannarna. Han blev helt betagen av denna gamla fina by och cyklade sedan flera gånger varje sommar de tre milen upp till Äskhult. Han blev så bekant med alla grannar att de kallade honom Anna-Linas ”pöjk”.

Nils insåg vilket värde byn hade för eftervärlden. Hans envishet och kunskap är den starkaste anledningen till att vi har byn kvar som kulturreservat. Det är också hans fantastiska minne som har gett oss det mesta av alla fina historier vi nu kan berätta om byn.

Kontakta oss

Äskhults by, Äskhultsvägen 70, Fjärås 
Telefon: +46(0)300 83 46 05
E-post: askhultsby@kungsbacka.se

Omdömen och betyg från TripAdvisor

Visst är Nils Brogren och Bengt Dahlin släkt - på långt håll!