När jag började som provinsialläkare i Korpilombolo 1959 fick jag snabbt vetskap om distriktssköterskans viktiga roll för hälso- och sjukvården i kommunen/läkardistriktet. För provinsialläkare var hon den som oftast först gjorde hembesök behandlade eller kallade på doktorn om hon ansåg det behövdes. Hon hade egen mottagningslokal i kommunhuset och jag i enläkarstationen. Hon var skolsköterska och skötte Barnavårdscentralen. Där träffades vi.

   Tjänsten som distriktssköterska ända fram till 1960-talet, var precis som för Provinsial­läkaren, verkligen dygnet-runt-, veckan om-tjänst. Hon (på den tiden var det kvinnor) hade ledigt en dag per månad och tre veckors semester, därutöver skulle hon stå till befolkningens förfogande. Om hon hälsade på bekanta i byn måste hon sätta upp ett meddelande utanför bostaden var hon var och när hon återvände. Hon var provinsialläkarens förlängda arm och hade god kontakt med denne även om de mest träffades på telefon.

   När jag kom till Gråbo 1962 var det samma förhållande. Samma nära kontakt med och hjälp av hade jag med distriktssköterskan Annie Bauhn. Se hennes beskrivning av sitt arbete i separat fil. När Landstinget tog över 1963 tog det några år innan nya vårdcentraler byggts. I Gråbo 1958. Då flyttade distriktssköterskorna in med egen mottagning i vårdcentralen och samarbetet blev än lättare.

   Så kom den s.k. Ädelreformen 1992. Genom den reformen fick kommunerna ta ett samlat ansvar för långvarig service, vård och omsorg, främst om äldre och handikappade. Därmed övertog kommunerna ansvaret för flertalet sjukhem och långvårdsinrättningar. Detta innebar bl. a att en del av distriktsköterskans ansvarsområde togs över av de nya kommunsköterskorna. Distriktsköterskans områdesansvar försvann på samma sätt som distriktsläkarens tidigare hade gjorts.  

   Distriktsköterskorna fick välja huvudman. Några gick över i kommunal verksamhet resten integrerades i Vårdcentralernas teamarbete. Ofta blev de ”sorterare” i telefon eller i läkarmottagningen. Så blev det för Annie Bauhn.

   Efterhand integrerades distriktssköterskan allt mer i läkarmottagningen, Kvar fanns som fristående enheter Mödravårdscentral och Barnavårdscentral med särskild personal.

   På sikt kanske vi får en ny generation sjuksköterskor i glesbygd liknande dem som en gång fanns.

   Ur Distriktsköterskeföreningens remissvar på SOU 2018-77. 

    ”…….För att klara framtidens utmaningar med en allt äldre befolkning måste fokus på förebyggande och hälsofrämjande arbete bli tydligare och detta är ett arbete som distriktssköterskor är särskilt lämpade för då vi arbetar inom såväl BVC som hemsjukvård, elevhälsa och vårdcentral/hälsocentral med flera. Vi finns i första linjens vård och det är här de flesta patienterna finns.  De tre föreslagna fasta specialistinriktningarna finns inte här, där de flesta patienterna finns.

Utredningen beskriver att framtidens vård kommer ske på annan plats än sjukhus i högre utsträckning. Detta medför ett ökat behov av specialistsjuksköterskor  i den öppna vården, främst distriktssköterskor menar vi  eftersom en större  beredskap på att handlägga sådant som eventuellt kan gå fel måste kunna handläggas på ett säkert sätt även i hemmet där tillgången på utrustning och läkemedel är mycket begränsad. Då krävs en stor kunskapsbas för att kunna möta dessa utmaningar och samtidigt erbjuda god och säker vård till exempel i det egna hemmet. ………”

 Se : Framtidens specialistsjuksköterska - Regeringen.se