Militärtjänsten

   Ett och ett halvt år (524 dagar) tjänade jag fosterlandet i militärtjänst.

Det började med beslutet vid inskrivningen 1949. Jag uttogs till läkare. Detta p.g.a att jag ämnade studera till läkare. De som uttagits till läkare hade speciell tjänstgöring. Den mesta tjänstgöringen gjordes på somrarna för att inte störa studierna.

 Strax efter studentexamen, 7/6 1949 kallades jag in till T4 (T står för Terrängregemente) i Hässleholm för att under 175 dagar göra ”grundutbildningen” i militär sjukvårdstjänst och avancera till gruppchef (korpral). Vi hemförlovades 30 november.

   Det var långt hemifrån och jag kommunicerade med Solveig per brev. Vi fick (tror jag) kring 50 öre i dagarvode. En del därtill bidrog väl föräldrarna med för resor hem någon gång och besök på ”markan”. Jag satsade på ett smycke till Solveig på hennes födelsedag. Det kostade femtio kronor, en förmögenhet. Smycket, en näckros i silver har övertagits av dottern Lena, när hon fyllde 40 år, 1995. Se nedan.

   Det kunde ibland inträffa tuffa händelser, som man minns. Vi fick bl. a. gå vakt vid drivmedelsförrådet på nätterna. En av kamraterna drabbades av ”kontroll” från en löjtnant (tokig sådan). Denne kröp fram mot vakten, som varnade, men då vakten inte blev åtlydd sköt han varningsskott i backen. Men det var där löjtnanten kröp. Han blev skjuten till döds och den stackars medicinaren fick hempermitteras.

   Under hösten läste jag kvällstid tyska för att komplettera mitt studentbetyg och lättare komma in på utbildningen i Göteborg. Tyvärr fick jag bara B i betyg. Så när jag kom hem anmälde jag mig för att tentera om. Det blev Vasa läroverk, då jag inte trodde att jag skulle få bättre betyg på mitt gamla, Majornas. En äldre lektor gav mig litet a, sedan han försäkrat sig om att ”kandidaten inte skulle läsa tyska”. Detta bidrog till att jag togs in på medicinarutbildningen i Göteborg (den andra kursen) i februari 1950.

   Nästa steg i den militära utbildningen blev Plutonchefsskola på T 3 i Sollefteå. Vad man minns mest av denna var att släpa på tunga bårar i niporna, om man inte själv fick vara ”sårad”.

- ”Nipa kallas i norrländska älvar den erosionsbrant av sand som i vissa fall uppstår. Resultatet blir att älven flyter fram mellan höga sandbankar. Sollefteå kallas för nipornas stad.”-

Även detta var långt hemifrån, men ”bara” i två månader (12 juni – 17 augusti 1951).

   Så blev det äntligen en tjänstgöring (fackutbildningskurs) nära hemmet på A2, Kviberg i Göteborg (1 juli – 16 augusti 1955). Solveig och jag var gifta och hade nyss fått Lena. Det berättigade till ekonomiskt bidrag till familjen, vilket vi så väl behövde. Det blev ”mitt” lilla bidrag. Solveig försörjde oss med lärartjänst i Kortedala, där vi hade fått vår första lägenhet på Kalendervägen.

   Året var 1957, då jag blev klar med medicinarutbildningen, medicine licentiatexamen och legitimerad läkare i november. Sedan en kirurgassistent utbildning på kirurgkliniken, Mölndals lasarett. Den varade i tre månader 18/11 1957 till 17/2 1958.

   Det blev steget in i det civila yrkeslivet. Jag sökte en underläkartjänst på kliniken, men en kurskamrat fick tjänsten. Jag sökte istället och fick en underläkartjänst på Kungälvs lasarett – se avsnittet om Kungälv.

   Efter detta blev militärtjänsten att tjänstgöra som militär läkare på olika regementen i Sverige, en månad i taget.
Det blev först på A8, artilleriregementet i Boden hösten 1959. Då hade vi flyttat till Korpilombolo, så det var ju inte så långt hem – 20 mil.

   Sedan på K4, kavalleriregementet i Umeå i november 1960. Det blev femtio mil från hemorten. Solveig kom på besök en helg för att se staden och kanske också mig.

   Så blev det att tjänstgöra en månad på T2, terrängregementet i Skövde 1963. Det var ju inte så långt från Gråbo dit vi flyttat 1962. Se avsnittet om Gråbo.

   Att vara ”militärläkare” var att på förmiddagen ta emot de som sjukanmält sig och ta reda på om de var sjuka eller bara i behov av avkoppling. Det hade sina sidor, men gick trots allt bra. Resten av dagen fick man fördriva på något sätt. Arbetet var inte betungande.

   De två sista tjänstgöringarna 1972 och 1974 var krigsförbandsövningar – att ”leka” krig ute på fältet. Det rörde sig om att upprätta och driva bataljonsförbandsplatser, som bataljonsläkare, och att tillämpa i fält vad vi lärt oss under militärutbildningen. Det var trevlig avkoppling från den civila läkartjänstgöringen i Gråbo och Lerum. En av övningarna var lokaliserad i Värmland och som chef hade vi en Lerumsbo, major Jorstadius. En behaglig chef och bekantskap med valspråket ”Det ordnar sig”.

   Från 1983 blev man ”krigsplacerad” av Socialstyrelsen, att tjänstgöra på den egna arbetsplatsen eller på närmaste distriktsläkarmottagning.

   Om detta fortfarande gäller vet jag ej.