Vad man uträttar under livet kan jämföras att sätta sina fotavtryck på en sandstrand. Vågor kommer och sköljer över dem. De försvinner. Så har det också blivit med de flesta av mina avtryck. Vågor i tiden har spolat över det mesta.

När man ser bilden kommer jag att tänka på vad en präst en gång berättade:

Fotspår i sanden

   En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans, det andra var Guds.

   När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.

    Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta. "Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest.

   HERREN svarade: "Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig.

Författaren okänd

   När jag skriver detta hösten 2017 går det i TV en serie intervjuer av kända personer med frågeställningen ”Vad är meningen med livet”. Att svara på det är inte lätt. För växt- och djurlivets individer är svaret klart, att föra släktet vidare, helst med de egna genernas dominans. Så enkelt kan det väl inte vara för människan. Men trots allt. Vad lämnar jag och Solveig efter oss? Jo fyra barn, sex barnbarn och minst sju barnbarnsbarn. Det var vår mening med livet, att ha fått nåden att se dem komma och utvecklas. Vi tackar för det!